Jan Svensamössan
Ett par mil från Arvidsjaur, bekvämt nära väg 45 ligger naturreservatet med Norrbottens kanske roligaste namn. Om du går upp på den uppkjäftigt uppstickande bergstoppen Jan Svensamössan känns det nästan som att du är uppe på ett fjäll. Och faktiskt når du någon form av trädgräns här. Du kan gå upp till toppröset och speja åt alla väderstreck utan en endaste tall eller gran som skymmer utsikten. Och på hösten lyser ripbären upp marken som brinner i klarröda färger. Milou trivs i alla fall!
Vägen upp är liiite stenig och ibland tappar vi nästan bort stigen bland all blockmark.
Stålsätt dig när du tar dig upp genom den halvtrista ungskogen på väg till reservatsgränsen, när du står vid gränsen är skillnaden mellan gammelskog och ungskog solklar.
En äldre herre (min far) bredvid en lastgammal fura.
En liten trädkramare.
En gammal bamsetall att luta sig mot är aldrig fel. Kan den möjligen vara född redan på 1500-talet?
Sa jag att det var stenigt? Små barnsben har det tufft upp för mössan.
Det är aldrig fel att slå sig ner på en fallen trädstam för att vila sig lite.
Gamla granar iklädda en rödlistad klädsel av garnlav. Då vet man att en skog är gammal.
Toppen! Vi kan se till Arjeplog och bort mot Storavan. Det är vackert här och jag skulle vilja ta med tältet och vandra i en vecka...
Våra fyrfotade vänner är helt oberörda av vandringen. Om man ändå hade fyra fötter,,,
Godis är gott, speciellt uppe på Jan Svensamössan.
Det vankas gruppfoto på toppröset. Det hjälps inte, trots att vi inte bestigit K2 räcker 200 meter över landsväg 45 för att jag ska känna mig nöjd med dagen.
Flinga slappar och hoppas givetivis på manna från himlen.
Istället kommer Milou som från ingenstans.
I believe I can fly...
Och så en småtöntig selfie innan vi beger oss.
Det är stenigt på väg ner också - typiskt...
För att trötta små barnsben ska orka krävs en och annan distraktion och avledningsmanöver. Tur att vi är i skogen - det finns pinnar att vifta med överallt.
Ibland behövs det helt enkelt en mormor som gömmer sig under en gran.
Ibland känns det bättre om man får en kram...
Man blir liten bland grankjolarna.
Det var allt för den här gången. Och trots att vi letade, hittade vi inte Jan Svenssons fårskinnsmössa. Enligt legenden sägs det att han glömde den uppe på toppen en midsommarafton under 1800-talets början. Kanske hittar du den?
Åh vilka härliga bilder! Älskar skogen <3