Fyra dagar vid Gardasjön
Adjöss Dolomiterna och goddag Gardasjön! Vi nådde ett av resans mål om än sista milen avverkades i snigelfart. En söndag är troligen en av de sämsta dagarna att just anlända till Gardasjön eftersom hela regionen verkar ha gett sig den på att åka hit för lite svalka - vi fastnade i timslånga köer! I 30 graders hetta är det enda vi kan tänka på dricka, gelato och att kasta sig i sjön.
Och efter att ha hittat till camping Azurro, blåst upp badringar och letat fram andra badattiraljer kastar vi oss mycket riktigt i sjön. Det är ingen sandstrand så lite tjorvigt är det att treva sig ner men vattnet är svalt och svalkar skönt. Rosalie är så lycklig att hon badar tills tänderna skallrar.
Vid Gardasjön är det trångt om plats. Campingplatserna är smala, vägarna är smala och trafikerade men det fantastiska är att det här vid sjöns nordöstra stränder finns gång- och cykelvägar som löper mitt emellan bilväg och badstränderna. Det gör också att det är många som cyklar, promenerar och springer här. Även vi!
Vi ger oss ut med cyklarna för att upptäcka närmsta samhället Malcesine som är en kommun i Verona. Det här är en gammal stad med anor från 500-talet f.Kr..
Nog med fotostopp nu måste vi dra vidare.
Och nej, det är inga hajfenor ni ser som lurar i vattnet. Däremot kryllar det av vindsurfare.
Några susar fram medan andra kämpar för att ta sig upp på brädan. En stackare försökte i närmare en timme innan hon tog sig upp bara för att dråsa ner i vattnet 10 meter senare. Men bra kämpat, jag blev själv lite sugen på att testa. En annan gång kanske.
Vi närmar oss Malcesine och det mäktiga Castello Scaligero från ca 500-talet men som härjats genom historien och det som kan ses idag byggdes under medeltiden. Det man inte tänker på är att Malcesine ligger vid foten av det 2, 218 meter höga Monte Baldo. Hit går det gondololer som tar dig upp till 1,750 meter sen får du gå några kilometer för att nå toppen.
Malcesine erbjuder glass i toppkvaliet som vi glufsar i oss. Det är ett mysigt samhälle med kullerstensgränder som vindlar än hit än dit. Dyrt är det också, som alla platser dit turisterna för länge sedan hittat.
Vi stannar och äter bruschetta som vi sköljer ner med en kall öl och barnen dricker vatten som aldrig förr.
Det är hett och värmen gör att människorna här aldrig verkar vilja lämna stränderna. Det badas och slöas i solstolar till solen går ner. Och här i bakgrunden är det smockfullt med folk som inte verkar ha en tanke på refrängen.
Vi gör samma sak, badar tills solnedgången. På kvällen dundrar det från himlen och jag tror i min enfald att det är åska, men inser att det är fyrverkerier. Eftersom det är ljust hela somrarna hemma i Norrbotten skulle ingen få för sig att fira med fyrverkerier men här är det becksvart och vilken fest det än är på andra sidan sjön så måste den vara bra, skådespelet håller på så länge att jag och Rosalie inte orkar titta mer.
Och vi badar och slöar vidare i några dagar till.
Ibland är det skönt att pausa från badandet och pyssla med något annat.
Vart vi än är hittar fåglarna alltid Aron som alltid är lika villig att dela med sig av sin smörgås.
Vi pratar med ett ungt italienskt par, från Verona visar det sig, med den gemensamma nämnaren Siberian huskey. Vi saknade våra vovvar när vi såg deras huskeyvalp som av alla människor prompt skulle fram till Rosalie för att undersöka vad hon gjorde ute i vattnet.
Vi kom att samspråka i några timmar om allt mellan geografi, Italien, korruption, Gotlands medeltidsvecka och maffian. Vi fick passa deras vovve som låg och tiggde vattenmelon på vår filt medan de fick en chans att bada tillsammans. Det var ett intressant möte och eftersom en av dem studerade historia fick vi också en inblick i det sorgliga medi ett land så fullt av historia men där pengar försvinner som borde gå till utgrävningar och restaureringar. Otippat framkom det att hans pappa var rallyförare och han visste därför vem Ronnie Peterson var (Sveriges genom tiderna mest framgångsrike formel 1-förare). Det var i ärlighetens namn mer än vad jag visste.
Bara värma sig lite, sen blir det mer bad.
Och lite plask i vattenbrynet.
Sista kvällen och vi vill aldrig lämna stranden.
Familjen Svan är ute på simtur. De spanar in sig på en familj några meter ifrån oss som sitter och trycker i sig pizza som bäst när familjen Svan bestämmer sig för att gå i land och tigga mat. De är så fräcka att de nästan tar maten från deras händer vilket gör att det som först var en lite pittoresk naturupplevelse för familjen snart förvandlas till en kamp om pizzan och de försöker schasa iväg den ena svanen som vigt böjer sin långa hals och parerar pizzakartongen som kvinnan använder för att mota bort den. Den biter till slut tag i kartongen men kvinnan har fått nog och svanarna inser att det inte finns mer att hämta och simmar vidare. Vi sitter på tryggt avstånd och garvar givetvis.
Tjusig utsikt från vår del av playan.
Snart är det dags att återvända hemåt men sista kvällen drar vi ut på avskedet så länge vi kan. Vi käkar ruggigt god pizza på stranden, köper glass från glassbilen som åker runt, badar och blickar ut över sjön och de höga bergen. Imorgon åker vi, arrivederci Italia.
Åh vackra Gardasjön!