Fem pass på vår femårsdag
En skylt visar oss att Falzaregopasset är öppet så vi tutar och kör. Upp upp går det och snart kan vi titta ner på Cortina d'Ampezzo som ligger långt ner i dalgången och verkar...pyttetlitet.
Grönskan är det inget fel på och "kargt" är det sista ordet jag skulle välja för att beskriva dalgången som för oss högre och högre upp mot Falzarego. Namnet på bergspasset betyder falsk kung och kommer sig av en gammal legend om kungen av Fanes som förvandlades till sten när han svek sitt folk.
För den som vill nå nya höjder tar gondolen den ivrige eller skräckslagne passageraren upp till 2 762 meters höjd och en osannolik turistanläggning högst upp på stenskravlet, vid kanten dessutom.
Vi nöjer oss med att med vår husbil, som en elefant bland myror, ha klättrat upp för passets högsta punkt som är 2 117 meter. Vi inser samtidigt att vi är högre än Sveriges högsta bergstopp Kebnekaise...med husbil. Jag känner mig däremot inte riktigt lika nöjd med mig själv som när jag för 16 år sen klev upp på Kenbekaises topp. Vi har knappt kommit upp för passet så ska vi ner igen. Många hårnålskurvor blir det...
Och ett pass leder till ett annat. Hux flux är vi visst på väg till Passo di Valparola, ett annat bergspass som vi verkar få på köpet för att vi ska ta oss till Passo Pordoi. Det är ett häftigt landskap här uppe och några raksträckor ger en välbehövlig vila från de snurriga kurvorna.
Med Passo di Valparola når vi själva oanade höjder eftersom det otippade passet ligger ännu högre,
2,168 meter ovan ett osynligt hav. Mc-knuttar och cyklister verkar uppskatta passets servering. Kanske välförtjänt vila, åtminstone för cyklisten.
Och här står vi på en P-plats vid ett brant stup utan skyddsräcke. Living on the edge.
Lite vyer från Valparola. Begär inte att jag ska rabbla alla topparna, här är dem mååånga.
Mc-knuttarna missar aldrig en chans att köra om. Själva motorbromsar vi oss ner till Arabba som vintertid tydligen ska vara en fantastisk skidort med ett stort utbud av pister i olika svårighetsgrader. Vi tar ett djupt andetag innan det bär uppåt igen, mot dagens tredje pass Passo Pordoi.
Det formligen kryllar av cyklister och jag vill påstå (trots att jag inte körde) att det var jobbigare att kryssa mellan cyklisterna på de smala vägarna och de ständiga kurvorna med noll sikt än hårnålskurvorna själva. Samtidigt har jag lite dåligt samvete där jag sitter och jäser när jag ser alla cyklister, proffsiga och oproffsiga som kämpar sig uppåt. Vissa leder klungan och andra grinar illa och kämpar för att inte halka efter. Andra verkar cykla på en motionscykel eftersom de cyklar utan att ta sig framåt och uppåt. Hatten av, bra gjort alla som ger sig på Passo Pordoi!
Vi har parkerat för att luncha och cykel efter cykel passerar vår husbil. Vi tittar på medan vi håller hårt i våra kaffemuggar så att de inte ska glida av bordet och ner på golvet eftersom vägen lutar hyfsat mycket just här. Det är inte första och troligen inte sista gången på den här resan jag tänker på Kalle Anka och company när de är på husvagssemester. Vi är nybörjare, men vi lär oss!
Här står jag och softar medan det cyklas i bakgrunden.
Hans tipsar: Om du inte har möjlighet att cykla kan du alltid hoppa lite ninjahopp. Det är inte lika bra träning men det är kul.
Men för att nå toppen måste man ner till botten.
Men nu börjar passo Pordoi och hårnålskurvornas mekka. Ingenjören bakom den här vägen har skapat en snäll lutning som inte överstiger 7% men med fler serpentiner som följd. Efter några kilometer kommer dem tätt och på 4,5 km passerar vi 22 hårnålar! Det är som en cyklist beskriver det, en berg- och dalbana! Att cyklisterna älskar dessa vägar råder det inga som helst tvivel om.
På väg uppför och vi börjar ana en trädgräns om än en mycket diffus sådan.
Snart uppe.
Bara stanna och titta lite.
Uppe! Vår husbil klarade sig upp till 2,239 meter. Bra kört Hans! Och tack husbilen för att du inte surade ihop i en hårnål!
Och nerför blir vi såklart omkörda av cyklar, motorcyklar och småbilar. Vem bryr sig, det är fantastiskt vackert här!
Okej, hur tar vi oss ner?
Vår GPS har rätt, det var en kurva till.
Vägen ner är en helt annan historia. Gräsmarkerna har bytts ut mot guld och gröna skogar. Och cyklisterna satsar hårt i nerförsbackarna.
Och så har vi klarat av Carezza pass. I Carezza som ligger på 1,745 meters höjd kan du golfa och bo på Grand Hotel om du har guldbyxorna på. Vi vill mest fram till sjön.
Genom tunneln och sen är vi där.
Ännu en vacker sjö, vi är inte blassé riktigt än.
Det är ingen tokig dag att fira att vi varit gifta i fem år just idag.
Med en huskey-ryggsäck på ryggen är man oövervinnerlig.
En till sjö mamma?
Ett till träd mamma?
Bamsegranen och Aron.
Träd är roliga!
Tittut!
Bara ett trädkort till.
Trädens rötter påminner om ormar som slingrar sig fram. Coolt att gå på men lite tjorvigt för barnfötter.
Japp, framme. Lake Carezza - check!
Ännu en alpsjö har vi traskat runt och när tyska medelålders cyklister firar med en cigg kalasar Rosalie och Aron på varsin klubba och pärondryck. Sen drar vi vidare. Klockan är middagsdags och vår kära GPS säger att det bara är två timmar kvar men vi är misstänksamma. Den måste fara med osanning och våra farhågor besannas när vi knappt kommit ner för bergspasset innan vi luras uppför igen och in i nya hårnålar. Jag ska inte klaga eftersom jag inte kör, men som passagerare är det liiite drygt att åka serpentiner uppför i snigelfart när vi borde vara framme vid campingen. Vi inser att vi är på väg upp genom ett femte bergspass och jag börjar undra vart vi ska sova i natt. Jag skyller allt på GPS'en som enligt mig borde fatta att en småbarnsfamilj inte orkar med ett femte pass klockan sex på kvällen utan borde valt en annan väg.
Det sista passet vi bestiget denna dag heter Passo di Lavazé och den temporära tröttheten övergår i förundran. Bergen visar upp sig från sin bästa sida i kontrast mot den klarblå himlen.
Som en skänk från ovan uppenbarar sig en stor parkering med en gudomlig utsikt. Det står ett par husbilar där och det visar sig vara en ställplats, som är gratis. Vi struntar i campingen och bestämmer oss för att om vi nu lyckats köra upp på fem bergspass och inte två som var planen kan vi väl lika gärna sova på ett pass också.
Och så blir det, vi äter en god middag ackompanjerade av koskällornas outtröttliga klang. För fem år sen denna dag, 16e juli gifte vi oss och fem år senare avslutar vi en händelserik och kurvig dag på 1805 meters höjd. Inte så tokigt! Imorgon? Gardasjön.
De fem passen:
Falzarego pass - 2117 m
Pordoi pass - 2239 m
Carezza pass - 1745 m
Passo di valparola - 2168 m
Passo di Lavazé - 1805 m
Pordoi pass - 2239 m
Carezza pass - 1745 m
Passo di valparola - 2168 m
Passo di Lavazé - 1805 m
Grattis på bröllopsdagen önskar mor